torstai 14. lokakuuta 2010

Samhälle, samhörighet och särhälle


Rationaliseringen av den offentliga sektorn skapar allt större enheter och en alltmera utglesad offentlig service, framför allt i de rurala och glest bebodda periferierna, en utveckling med delvis motstridiga konsekvenser. För å ena sidan undergrävs och elimineras en del av den initiativförmåga och det engagemang som alltid funnits i det lokala samfundet. Så länge man själv har inflytande och medbestämmanderätt över de egna angelägenheterna, t.ex. inom en mindre kommun eller församling, arbetar man gärna frivilligt för den gemensamma saken och utan att kräva ersättning. Men då bestämmanderätten via fusioner försvinner, så försvinner även drivkraften att arbeta för det gemensamma, eftersom detta nu omfattar en betydligt större helhet.

Två tendenser

Talkokraften försvinner således i regel med större enheter. Storskalighet medför större professionalisering, på både gott och ont. Det krävs större sakkunskap och bättre utbildning, något som i sig kan vara bra. Men det man vinner på större professionalism, förlorar man vanligen på mindre engagemang, lokalkännedom och lusten att gratis ställa upp. Å andra sidan leder stängningar av skolor, daghem, närbibliotek och dylikt ofta till att folk tar saken i egna händer. En svårighet är att befolkningen i byarna ofta är ålderstigen, och att de som är nyinflyttade ännu saknar nätverken och kontakterna. Men så småningom uppstår det nya kopplingar och olika typer av kompetenser som hittar varandra.

Vilken av de två tendenserna som i längden blir starkare, är svårt att säga, men amtidigt gäller att den välfärdstradition vi haft i Norden absolut inte är mogen för graven. Tvärtom, det kanske bästa beviset för att en stark och egalitär offentlig sektor också är konkurrenskraftig och effektiv, visar det faktum att vi av tradition placerat oss utmärkt i alla internationella jämförelser, t.ex. skolsektorns utmärkta Pisa-resultat är ju uttryckligen en funktion av den allmänna och jämlika grundutbildningen. Det är inte kvaliteten som skapat det finländska skolundret utan bredden, d.v.s. ambitionen att alla skall ha samma möjligheter, att vi tar ansvar för varandra och betalar för det.

Kommunstorleken

Kommunen är med andra ord långtifrån död. Ordet kommun står för det som är allmänt, eller gemensamt. Därför kan inte kommuner bli alltför stora, utan att förlora viktiga delar av det som gör dem till menings- och identitetsskapande helheter. En vanlig siffra i det här sammanhanget är 20 000 personer. Är man fler än så, är det svårt att bibehålla den naturliga talkoandan och förmågan att se till helheten och sina medmänniskor. Det kvantitativa målet i samband med kommun- och servicestrukturreformen är alltså inte taget helt ur luften, men större än så borde kommunerna inte bli (med undantag för de största tätorterna som har en helt annan dynamik).

Ett sam-hälle förutsätter att vi kan känna en sam-hörighet, för i annat fall återstår sär-hället, d.v.s. ett samhälle som faller i sär och upprätthålls enbart med hjälp av tvångsmedel (polis, väktare och militär), samt bröd och skådespel, medan ett sam-hälle upprätthålls enbart av det man inom kyrkan kallar helig ande.

Thomas Rosenberg
sociolog, skriftställare och samtidsanalytiker

Lästips:
Johan Asplund: Gemeinschaft och Gesellschaft
Nils Christie: Bort från anstalt och ensamhet – till ett meningsfullt liv
Robert Putnam: Den fungerande demokratin
Robert Putnam: Den ensamme bowlaren
Göran Rosenberg: Plikten, profiten och konsten att vara människa

Ei kommentteja:

Lähetä kommentti